För en vecka sen åkte vi iväg, jag och Agnes, till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Resan dit gick jättebra, hon lekte och sov om vartannat. Jag blev mer och mer nervös inför allting. Mest över det som skulle ske, men också över allt praktiskt med mat till henne, sovtider och sånt. All packning, vagn och barn. Det hade definitivt varit lättare att vara två. För det blev verkligen tufft på sjukhuset och jag hade ingen att dela det med.

Vi kom fram och vi gick till hotellet. Det är ändå tur att jag bott i Göteborg i sju år, jag hittar bra och kan kollektivtrafiken. Vi bodde på hotell Odin, de samarbetar med hjärtdagvården, så där bor man och landstinget betalar. De har middag på kvällen, som tur var, det var svårt att få till maten.

På rummet upptäckte jag att det inte fanns mikro. Så jag försökte värma upp barnmatsburken så gott jag kunde med hjälp av vattenkokaren. Gick sådär.

Nåja, hon åt och vi gick ut. Corona märktes inte av alls, det kryllade av folk. Överallt. Ingen höll distans till någon. Jag handlade något i en Netto-butik och folk stod som sillar på varandra i kön. På McDonalds i kön där jag var sa jag till tjejen bakom mig. Nej, det var inte kul.

 

På måndagen var det dags för inskrivning. Fy, det var verkligen inte en rolig dag. Stackars Agnes, den dagen skrek och panik-grät hon mer än vad hon gjort i hela sitt liv. Vi träffade narkosläkare och kirurg som gick igenom om hur allt skulle gå till. Sen var det ju alla tester och undersökningar. Hon testades för corona. De tog olika blodprover. Hon fick göra ekg. Ultraljud på hjärtat och röntgen. Hon skrek vid allt och hade panik. Men vad de är bra! Läkarna och sköterskorna. De kan verkligen ha hand om barn, de lekte och busade, samtidigt som de gjorde allting de skulle. De tog även hand om mig, jag grät jag med. Det var så tufft att se sin dotter ha jobbigt och vara rädd. Att hålla fast henne när hon hade panik. Så jag grät jag också. Jag gick förresten vilse efter röntgen. Jag skulle tillbaka till dagvården men råkade hamna på akuten. Men de visade mig rätt. Däremellan skulle man sköta det praktiska med mat, blöjbyten och sovning. En del väntan. Sen var det klart. Vi var båda helt slut. Agnes slocknade fort i vagnen på väg till hotellet.

Vi ordnade en liten rutin de två dagarna vi sov på hotellet. Vi tittade på Bolibompa och efter det gick vi till restaurangen och åt middag. Efter det duschade jag henne och tog på pyjamas, gjorde mig själv klar för kvällen. Sen släckte jag ner och vi myste i sängen. Jag gav henne flaska och hon somnade. Jag med, på inskrivningsdagen somnade jag inte långt efter kl 21. Vi var så slut.

 

Sen kom på tisdag. Operationsdagen.

Från kl 6 på morgonen skulle hon vara fastande. Så jag gick upp kl 5.30 och gav henne ersättning i sömnen. Jag ville inte hon skulle vara för hungrig <3 medan hon sov så packade jag ihop alla våra grejer och gjorde mig iordning. Jag åt inget heller, ville inte äta när hon inte fick. Skulle ha svårt att äta ändå pga nervositet. 

Vi var på plats efter kl 9, 9.30 skulle hon göras iordning. Men när vi kom dit bad de om ursäkt för att corona-testet hade kommit bort. De var tvungna att göra om det. Svaret skulle komma om två timmar. Så det var bara att göra om det, hon skrek i panik (de tar prov långt upp i näsan, långt upp alltså, och skrapar i halsen...). De misstänkte inte corona, men i rutin tar de test på alla som ska sövas. Det är farligt att söva patienter med covid-19 och barn har sällan symtom. 

Jag såg inte fram emot att spendera tid med en hungrig bebis, men som tur är somnade hon i vagnen och sov hela tiden! 

Testet var negativt som tur är. De kom in och tvättade henne och jag klädde på henne sjukhuskläder. Sen fick jag bära henne i famnen ner till operation. Usch, jag var nervös. Agnes var lugn och gosig.

Sen kom jag in i op-rummet där det var läkare och sköterskor. Jag fick sitta med henne i knät medan de höll en mask över ansiktet. Fy, så jobbigt detta var. Hon fick panik av gasen och att de höll fast henne. Jag grät. Hon blev tyngre i famnen och hon somnade. Jag la henne på britsen och sa hejdå, klappade henne medan tårarna rann. Jag var tvungen att lämna henne där.

De sa att jag kunde göra vad jag ville men att jag skulle vara på plats om två timmar, för op skulle ta tre timmar.

Jag åkte till stan, kunde inte bara sitta i ett väntrum. Det gick inte, tiden behövde gå. Jag åt mat och köpte Agnes en liten mjuk enhörning. Sen tog jag spårvagnen tillbaka, då hade det gått en och en halv timme. Jag fick lite panik då de ringde när jag satt på spårvagnen, tydligen var hon på uppvaket redan! Det hade gått bra, men jag var ju inte där! Nu var jag tio minuter ifrån, det kändes som timmar. 

Hon hade inte vaknat än när jag kom. Men allt hade gått bra. Min bebis var frisk.

Fortsätter i ett nytt inlägg under dagen.