Nu är det inte lång tid kvar. Tre och en halv månad. Då blir vi man och fru.

Det känns så vuxet att gifta sig. Det är nåt jag alltid drömt om att göra. Ända sen jag var liten, vet inte varför. Kanske att man som barn (speciellt flickor) matas med filmer och böcker om prinsessor som får sin prins. Men då, när jag drömde om det, var det ju mycket fokus på själva bröllopet.

Idag tänker jag mig själva bröllopet som startskottet, ett stort firande, för livet vi ska leva tillsammans. Vi är redan ett team och en familj. Men nu blir vi det på riktigt. Att samla vänner och familj, genomgå en rit och lova varandra evig kärlek känns så stort. Sen fira det med en stor fest, planerad ner till minsta detalj, det känns så stort och pirrigt. Jag längtar! Jannis också. Vi har planerat detta tillsammans, han är lika ivrig och delaktig som jag.

Min fina, fantastiska Jannis. Han må gå mig på nerverna när han är stökig och tidsoptimist (jag är tvärtom, vilket går honom på nerverna hehe). Men han är den bästa jag vet och det är så härligt att hitta rätt. Redan efter några dagars dejtande visste jag att det här var stort. Efter några veckor visste jag att det var Han. Honom jag väntat på. Vi har vetat hela tiden att det är vi som ska bli gamla tillsammans. 

Jannis är så otroligt snäll. En riktig nallebjörn. Han är kreativ, otroligt rolig och kvicktänkt, händig och duktig i köket. Han är alltid där och ställer upp. Han lyssnar och hjälper till. Han är så trygg och man vet att han alltid finns med en trygg famn. Han blir aldrig arg, väldigt sällan åtminstone. Vi har samma värderingar, vi delar många intressen. Om en får en idé så slutför den andre det. När vi gör grejer tillsammans på teatern eller liknande, då vet man knappt var den ene börjar och den andre slutar. Så otroligt fina barn har vi tillsammans. 

Jag kan knappt vänta på att få dela livet med dig. Dig Jannis ska jag älska för alltid.