Alltså, 2020. Vilket rövigt år det har varit. Det är bara mars ändå. Den här coronan kan ta sig nånstans den också. 

Vi följer dessa pressträffar slaviskt. Får vi ha bröllop eller inte? Bör vi? Det ligger som ett mörker över oss. Tänk i filmen Independence day när rymdskeppen kommer och täcker hela himlen. Så är det. Vi var pirriga och glada, längtade och allt var ljust. Vår drömdag var i antågande. Från en dag till en annan vändes världen upp och ner. Det blev mörkt. Nu när vi sitter med den sista planeringen så känns det inte kul. Innan satt vi som dagen innan julafton med pirr i magen. Pirret är borta. Det känns inte så roligt längre. Vi fortsätter och hoppas bara att myndigheterna inte tvingar oss att ställa in. Det är det som det hänger på.

Dessutom är det jobbigt, vi träffar inga människor. Vi träffar sällan folk i och för sig, men nu är det värre än nånsin. Vi går på varandra hemma, Matilda går inte i förskolan just nu och behöver stimuleras. Vi är ute och leker med henne och försöker.  Vi gör så gott vi kan. Men jag känner mig väldigt ensam och ledsen nu för tiden. Ingenting känns kul, vi gör inget roligt och har inga möjligheter till det heller. Coronatäcket som ligger över en är tung och kväver mig. Jag är inte rädd för viruset, men orolig för samhället som kommer bli efteråt.

Idag fick vi även brev från Sahlgrenska. Bvc upptäckte ett hjärtfel på vår dotter på hennes sexmånaders kontroll. Hon kommer bli opererad i april eller maj. Kan bli uppskjutet pga Corona. Men dit ska vi. Antingen bara jag om bara en förälder får följa med, eller båda. Så barnvakt krävs till Matilda. Vi blir borta tre dagar. Det är sååå skönt när det är över! Jag är och har varit så fruktansvärt orolig för henne. Så att det äntligen ska ske är så skönt. Men jösses så orolig jag kommer vara! Men det tar jag då. Vi ringde och kollade hur det går till. Ett enkelt ingrepp via ljumsken, hon blir utskriven dagen efter. Så det känns skönt. Vi vet inte datum än, men vi vet att det inte sker under pingst-veckorna. Vilket betyder att det inte krockar med bröllopet. Puh. Då är det bara corona och Folkhälsomyndigheten som kan stå i vägen.

Just nu känns bröllopet viktigare än nånsin. Allt elände och skit som händer. Det känns så viktigt att samla nära och kära, att få bli gift och fira kärleken med mannen i mitt liv. I allt skit så är kärleken och familjen det viktigaste man har. Det kan ingen pandemi i världen stå i vägen för.